Operation Barbarossa - stridsvagnar

När Hitler anföll Stalin och Sovjetunionen den 22 juni 1941 hade Röda Armén 23 140 stridsvagnar, det var fler än resten av världen hade tillsammans. I sovjetisk historieskrivning gick detta inte att erkänna därför den rådande politiska ideologin hade en viktig grundsten i sin syn på världen, att det sovjetiska samhället var överlägsen alla andra samhällen. Katastrofen som inträffande 1941var så enorm och att medge att för varje anfallande tysk stridsvagn fanns minst fem sovjetiska stridsvagnar i försvar skulle kunnat ifrågasätta hela systemet. Istället talade sovjetiska historiker om att Röda Armén hade 1863 moderna vagnar (dvs. T-34 och KV) och sedan ett antal äldre vagnar (dvs. T-26 och BT-7) som var föråldrade jämfört med tyskarnas mer moderna vagnar som Panzer III och Panzer IV. Det var i slutet av 1980-talet som sovjetiska historiker kunde börja skriva om en korrekt Sovjetisk stridsvagnsnumerär den 22 juni 1941. Dock frågan slutar inte där, för numera talas om att det bristande underhållet och den dåliga sovjetiska reparationstjänsten orsakade höga onödiga sovjetiska förluster. Men egentligen är det den icke-statiska frontlinjen som orsakade de höga förlusterna, tyskarna framryckte stora sträckor och skar av underhållet för de sovjetiska stridsvagnsförbanden. Man hängde helt enkelt inte med. Tittar vi på Normandie 1944 ser vi samma tendenser, när fronten i Normandie var statisk under juni och juli förlorade de tyska pansartrupperna många vagnar som reparationsobjekt som kunde tas hand om. Men under augusti när de allierade bröt ut sig ut och framryckte på djupet ökade de tyska förlusterna då den tyska bärgningstjänsten hann inte med och bränsle kom inte fram till tyska vagnar med tom tank. 

Anders