Totenkopf igen!

Häromdagen fick jag en liten bok i min hand. Författare var den tyske författaren Uwe Timm som har skrivit en bok om sin bror Karl-Heinz Timm som kom att tjänstgöra i SS-Totenkopf som frivillig. Broderns tid i divisionen var kort från senhösten 1942 fram till 16 oktober 1943 då han dog. Brodern tjänstgjorde i 3. SS-pionjärbataljonen. Tyvärr handlar boken inte så mycket om brodern utan en stor del av texten är om fadern i familjen. Men även övriga familjen modern och systern förekommer flitigt. Uwe själv var ett sladdbarn då brodern föddes 1924 och han själv 1940. Han har egentligen inte mycket egna minnen av brodern utan har använt en enkel dagbok, snarare noter (kan liknas med Twitter), som brodern skrev om sin tid i Totenkopf. Sedan har brev hem till familjen använts. Boken är lättläst men SS-soldaten Karl-Heinz Timm har inte huvudrollen utan hur familjen Timm levde från 40-talet fram till föräldrarna dog. Den svesnka utgåvan har inga bilder vilket är nackdel. Jag vet inte om den tyska har. Uwe Timm nämner att det finns endast ett foto på brodern i uniform bevarat men det finns tyvärr inte med.
Läsvärd bok men den handlar inte om en SS-soldat i Totenkopf utan en familjs öde genom sladdbarnets ögon.

Anders

Totenkopf - en fruktad division

Waffen-SS satte upp under kriget en mängd divisioner och en av dessa var SS-Totenkopf. Denna  division sattes upp med vaktmanskap från koncentrationsläger som bas, Totenkopfverbände (SSTV). Divisionen deltog i strid för första gången i Frankrike 1940. SS-Totenkopf var en motoriserad division och i Frankrike 1940 blev divisionen ökänd för sin massaker vid Le Paradis där ett kompani från divisionen avrättade brittiska krigsfångar.
Divisionen kom att senare under 1942 formeras till pansargrenadjärdivision för att slutligen bli pansardivision. SS-Totenkopf stred på östfronten 1941-1945 och deltog i flera blodiga slag, Demjansk, Charkov, Kursk, Kirovograd, Warsawa, Budapest.
Nu har ännu en bok om divisionen kommit ut på svenska, men denna bok är tyvärr ingen av de bättre böckerna om divisionen. Författare är Rupert Butler och boken heter: SS-Totenkopf. Hitlers dödsdivision. Bokens bildmaterial är undermåligt, fångna soldater från 12. SS-pansardivisionen "Hitlerjugend" har till exempel fått lov att föreställa soldater från SS-Totenkopf. Texten är inte rolig heller. Jag skulle kanske ge den betyg 1.
Jag föreslår istället boken Soldiers of Destruction skriven av Charles W.Sydnor. Boken beskriver SS-Totenkopfs uppkomst och utveckling mycket bra. Även texten om hur divisionen utvecklades fram till 1942 är väldigt genomarbetad. Denna del av boken skulle utan problem få betyg 5 men däremot håller inte krigsåren 1943-45 samma standard. Denna del är undermålig. Trots detta anser jag att Sydnors bok är den bästa som finns om SS-Totenkopf i en volym.  
På tyska finns flera förbandshistoriska verk om Totenkopf men dessa har ibland en detaljnivå som kräver mycket goda förkunskaper om östfronten för att kunna ta del av det som skrivs. Det är svårt att skapa en överblick över divisionen. Det blir för mycket information.


Anders

Ännu en positiv recension
I tidningen Populär Historia nr 8 /2011 så fanns en recension av min och Niklas nya bok "Hitlers första nederlag". Jag tyckte recensionen kändes positivt rakt igenom och den var trevlig att läsa.

Anders

Från Populär Historia nr 8 2011.

Storbritannien och England

Jag läste häromdagen en artikel om konflikten mellan Storbritannien och Vichy-Frankrike under andra världskriget 1939 - 1945 där artikelförfattaren envisade att skriva England istället för Storbritannien. För en del är detta kanske samma sak men det är det inte. Ta till exempel i idrottens värld så inom fotboll har England, Wales, Skottland och Nordirland egna landslag fast inom friidrott tävlas det under en gemensam flagga, Storbritannien.

Nedan Englands flagga

Här kommer Storbritanniens flagga

Som synes rätt annorlunda. Under andra världskriget var Winston Churchill Storbritanniens premiärminister. Det var Storbritanniens styrkor som var krig med Tyskland, den brittiska armén, och inte den engelska armén. 

Anders

Ny bok på gång

Jag har tillsammans med sex andra militärhistoriska författare arbetat med en antologi om andra världskriget för Semic. Den kommer att gå i tryck i sommar och komma ut under hösten.  Boken innehåller flera spännande och intressanta kapitel. Alla som med och skriver tvekade inte att ställa upp när de fick frågan om de ville vara med. Bokens namn är Avgörande Ögonblick under andra världskriget.
Tanken med innehållet var att det skulle ha variation och inte handla om de stora och berömda slagen som el-Alamien, Stalingrad och Berlin eller för den delen slaget om Storbritannien. Även teknikutvecklingen som var enorm under kriget skulle belysas separat. 

Det amerikanska bombplanet B-29 Superfortress var bombaren som tvingade Japan att kapitulera till slut och andra världskriget tog slut. Två atombomber släpptes 1945, Nagasaki och Hiroshima drabbades. Foto: Wikipedia

Förhoppningsvis kommer många att tilltalas av blandningen av texter och författare. Håll utkik under hösten.


Anders

En rolig händelse

Häromdagen satt jag som vanligt på pendeltåget här i Stockholm. Jag var upptagen med att läsa ett korr på en kommande bok så vad de som satt omkring mig höll på med noterade jag inte. Det började bli dags för mig att gå av så jag stoppade ned mina papper och råkade tittade på min granne. Han läste en bok men inte vilken som helst utan min och Niklas senaste bok ” Hitlers första nederlag”.  Vad är chansen för detta? En militärhistorisk bok om östfronten säljer sällan mer än 10 000 exemplar och det gör att händelsen blir ganska unik. Chansen för att det inträffar igen borde vara minimal.

Det har varit få recensioner av boken som kom ut nyligen. En väldigt positiv var i senaste numret av Militär Historia (nr 6 / 2011). Jag väntade hela tiden på ett ”emellertid” men det kom aldrig. Recensenten var nöjd och uppskattade boken, vilket var trevligt.

Anders

Röda Arméns blodigaste slag 1941 – 1945

Stalingrad är nog det mest kända slaget men tillhör inte den blodigaste om vi ser förluster per dag. Här blir rätt avgörande när började slaget och när slutade slaget och hur stort det var geografiskt, vilka förband ska räknas. Stalingrad brukar av ryska historiker delas in en försvarsfas som inleds 17 juli 1942 och anses avslutad den 18 november 1942. Anfallsfasen inleds den 19 november och är avslutad den 2 februari 1943. Men ingen av dem platsar på listan nedan över sovjetiska dagliga förluster.

1. Försvaret av Vitryssland 22 juni – 9 juli 1941 (23 210 per dag)
2. Voronezj-Vorosjilovgrads försvarsoperation 28 juni – 24 juli 1942 (21 050 per dag)
3. Försvaret av Moskva 30 september – 5 december 1941 (18 939 per dag)
4. Försvaret av Västra Ukraina 22 juni – 6 juli 1941 (16 106 per dag)
5. Slaget om Charkov 12 maj till 29 maj 1942 (15 399 per dag)
6. Slaget om Berlin 16 april till 8 maj 1945 (15 325 per dag)
7. Kertj försvarsoperation 8 maj till 19 maj 1942 (14 714 per dag)
8. Belgorod-Charkov offensiven 3 augusti till 23 augusti 1943 (12 170 per dag)
9. Slaget om Smolensk 10 juli – 10 september 1941 (12 063 per dag)
10. Tjernigovsk-Poltava offensiven 26 augusti- 30 september 1943 (11 887 per dag)

Resultatet kan ändras beroende hur de olika operationerna och slag delas upp tidsmässigt och geografiskt men ovan sammanställning bygger på ryska historikers uppdelning av operationerna.



Det var inte bara stora manskapsförluster som drabbade Röda armén i striderna på östfronten utan även gigantiska materiella förluster. Foto: Krigsarkivet



Notera i tabellen att försvaret av Moskva under senhösten 1941 till hör bland de värsta slagen och detta mycket pga. den gigantiska dubbelinringningen vid Vjazma – Brjansk under oktober 1941. Sedan kommer flera strider från Barbarossas inledning med på listan. Men även slag både från 1942 och 1943 men även ett från 1945. Slaget om Berlin var kostsamt för Röda armén, tyskarna stred bittert samtidigt som Röda armén anföll kraftigt.

Anders

Lend-lease stridsvagnar till Stalin

Både Storbritannien och USA kom att snabbt sluta upp på den sovjetiska sidan i kriget på Östfronten 1941. Redan den 12 juli undertecknade Storbritannien och Sovjet en gemensam deklaration om kriget mot Tyskland. Den 28 juli anlände president Roosevelts personliga representant Harry Hopkins för USAs räkning till Moskva. Några dagar senare, den 2 augusti, så förlängdes deras handelsöverenskommelse med ett år.

De sovjetiska tidningarna slog upp Harry Hopkins besök stort, och den sovjetiska propagandan riktad mot tyska soldater kom att snabbt utnyttja avtalet med USA i den psykologiska krigföringen. Under första världskriget när det blev klart att USA gick in kriget 1917 försökte tyskarna framtvinga ett avgörande på västfronten innan de amerikanska trupperna anlände till Frankrike men det misslyckades.  På sovjetiska flygblad som släpptes över tyska linjer kan följande läsas om Hopkins besök som avslutning:  ” Därmed har också Amerika aktivt slutit upp till kampen på Östfronten mot Hitlertyskland.”

Närmandet mellan USA och Sovjetunionen hade faktiskt redan börjat före kriget. USAs president Franklin Roosevelt hade tagit en positiv hållning mot Sovjetunionen och faktiskt varit pådrivande när USA och Sovjetunionen upprättade diplomatiska förbindelser med varandra. Det skedde redan den 16 november 1933 och president Roosevelt och Maxim Litvinov, utrikesminister för Sovjetunionen, undertecknade avtalet. Det var också Roosevelt som den 24 juni 1941 såg till att sovjetiska tillgångar i amerikanska banker som hade låsts pga. vinterkriget blev tillgängliga för Sovjet igen. Röda Armén köpte snabbt 59 jaktplan däribland ett antal Curtis P-40 Tomahawk.

Vad som var viktigare i relationerna mellan de västallierade och Sovjetunionen var det som inträffade under en konferens i Moskva den 29 september till 1 oktober där Sovjetunionen, Storbritannien och USA hade diskussioner om Sovjets fortsatta kamp mot Tyskland. I samtalen medverkade  Averell Harriman för USAs räkning, Lord Beaverbrook för Storbritanniens medan Stalin själv deltog för Sovjetunionen. Här tecknades ett lend-lease avtal där Storbritannien och USA skulle bistå Sovjetunionen med vapen, utrustning och material som behövdes i kampen mot Tyskland.

Till exempel de första brittiska stridsvagnarna anlände redan under 1941, 361 stridsvagnar och 330 lätta pansarfordon levererades. Medan de första amerikanska anlände först under januari 1942 men då var Tyskland och USA i krig med varandra. Men däremot amerikanska stridsflygplan sättes in i strid redan den 12 oktober 1941 utanför Moskva. Det amerikanska jaktplan av modellen Curtis P-40 Tomahawk som flögs av piloter ur 126. jaktregemente  som var en del av luftförsvarsstyrkorna (PVO). 

Nedan följer en tabell över de allierade leveranserna av stridsvagnar till Sovjetunionen. 

Vagnstyp	1941	1942	1943	1944	1945	Totalt
Mk.II Matilda	145	626	147			918
Mk.III Valentine	216	959	1776	381		3332
Mk.IV Churchill		84	179			263
Mk. VII Tetrach		20				20
M2 Lee		812	164			976
M3 Stuart		977	255			1232
M4 Sherman		36	469	2345	814	3664
Totalt per år	361	3514	2990	2726	814	10405

Källa: Kolomiets, Maksim & I.Mosjtjanskij, Tanki Lend-Liza 1941-1945. (Eksprint, Moskva 2000). s.12-13.

 Tabellen visar att de vanligaste stridsvagnar var Valentine och Sherman men också många Matilda och Stuart levererades. Det intressanta med Valentine är att det inte bara brittiskt tillverkade utan att många kom från Kanada. Vissa kårer i det sovjetiska pansarvapnet utrustades med Shermans som huvudstridsvagn, till exempel 3. gardes mekaniserade kåren som sommaren 1944 i 3. vitryska fronten inför Operation Bagration, hade 110 Shermans, 70 Valentine och 16 sovjetiska T-34 vagnar.  Även 1. gardes mekaniserade kåren, 8. gardes mekaniserade kåren och 9. gardes mekaniserade kåren kom att få många Shermans. Vagnen var pålitlig. 

Anders

Liddell Hart - en övervärderad teoretiker och militärhistoriker

En av de mer kända militärteoretiker  som kom under mellankrigstiden var Basil Liddell Hart, han upplevde personligen Västfronten under en tid (1915-1916).  Han är mest känd  för indirekt anmarsch (The Indirect Approach) som även benämns som indirekt strategi. Något förenklat kan det förklaras med följande:  anfall där fiendes huvudstyrka inte finns och genom detta försöka vinna kriget. Det är ett försök att komma ifrån det som skedde på Västfronten 1914-18, ett utnötningskrig.

Problemet är att man måste ändå engagera fiendes huvudstyrka även om man anfaller någon annanstans eftersom annars förflyttar den sig bara dit. Liddell Hart har tydligen hämtat inspirationen till indirekt anmarsch från det Amerikanska Inbördeskriget (1861-1865), speciellt general W.Shermans offensiv som innebär Atlantas fall 1864 och den efterföljande ”marschen till havet”. Det Liddell Hart bortser ifrån är att samtidigt genomförs ett rent utnötningskrig under ledning av nordgeneralerna Grant och Meade i Virginia mot en Sydarmé vars befälhavare är Robert.E.Lee, detta för att förhindra att Syd skiftar över trupper från öster till väster. Man utnyttjar sin numerära överlägsenhet (dvs en bättre förmåga att ta förluster tack vare ett större befolkningsunderlag) genom att låsa fiendes huvudarmé och därigenom skapa utrymme för trupperna i väster (större geografisk yta vilket ger större möjligheter till flankering av motståndare).

En annan samtida brittisk militärteoretiker J.F.C.Fuller inser detta. Han kallar den indirekta strategin för den undvikande strategin när han skriver om Första Världskriget. Enligt Fuller spelar det egentligen ingen roll var man slåss för fienden har ändå kulan, spaden och taggtråden på varje front. Han trycker istället på vad Clausewitz en gång har skrivit att i ett krig mot en allians ska målet vara att besegra den primära partner eftersom det orsakar att de övriga i alliansen kollapsar.

Anders

Stridsflygets barndom

Flyget fick verkligen sitt genombrott under första världskriget. Före 1914 hade det totalt tillverkats ca10 000 flygplan i hela världen. Tyskland producerade 47 831 flygplan under kriget, Storbritannien 55 061 och Frankrike 52 146. Med andra ord produktionen av flyg expanderade enormt under dessa år. De framgångsrika jaktpiloterna blev dåtidens kändisar och än idag är Röde Baronen, Manfred von Richthofen, berömd över hela världen.

Topplistan flygaress första världskriget 1914-1918

1. Manfred von Richthofen – Tyskland (antal segrar 80)
2. René Fonck – Frankrike (antal segrar 75)
3. William ”Billy” Bishop – Kanada (antal segrar 72)
4. Ernst Udet – Tyskland (antal segrar 62)
5. Edward Mannock – Storbritannien (antal segrar 61)
6. Raymond Collishaw – Kanada (antal segrar 60)
7. James McCudden – Storbritannien (antal segrar 57)
8. Andrew Beuchamp-Proctor – Sydafrika (antal segrar 54)
9. Erich Löwenhardt – Tyskland (antal segrar 54)
10. Donald MacLaren – Kanada (antal segrar 54)

En intressant aspekt med listan är att Kanada och Tyskland har flest piloter medan Frankrike har bara en. Det är klart räknar vi brittiska samväldet som en nation så har denna sex piloter. Fyra av de tio på listan, von Richthofen, Mannock, McCudden och Löwenhardt överlevde inte kriget. Två av dem, McCudden och Löwenhardt dog i olyckor. Beuchamp-Proctor dog i en flygolycka strax efter kriget inför en uppvisning den 21 juni 1921. Medan Udet som anslöt sig till Hitler och valde gå självmord den 17 november 1941.  Fonck blev vän med både Herman Göring och Udet under mellankrigstiden efter kriget men vänskapen upphörde senare.

Äldst av de tio var Mannock som föddes 1887 medan Löwenhardt var yngst född 1897, blott 17 år när första världskriget bröt ut. Löwenhardt dog den 10 augusti 1918 i en olycka. Han kolliderade med en kollega och hans fallskärm vecklade inte ut sig vid hoppet.

 

Manfred von Richthofen tillsammans med Jagdstaffel 11. Foto: Bundesarchive

Kanadas tre piloter får ses som mycket speciella, de alla överlevde första världskriget och faktiskt andra världskriget. Bishop dog 1956 i Palm Beach, Florida, medan Collishaw dog 1976 och MacLaren 1988. Medan alla i Tysklands topptrio dog i förtid.

Anders

Hitlers första nederlag

Niklas Zetterling och jag har gjort färdigt det sista på vår nya gemensamma bok Hitlers första nederlag, anfallet mot Moskva, som kommer på Norstedts nu i april. Det är fjärde boken vi skriver tillsammans och som vanligt när vi skriver tillsammans är det östfronten som gäller. Denna gång är det tyskarnas offensiv mot Moskva 1941, Operation Tyfon (Taifun på tyska) som vi har tagit oss an. Som vanligt blir det fullt med faktaspäckande appendix längst bak i boken som vi hoppas faller alla i smaken. 


Under tyskarnas offensiv blev det en av de största inringningarna i historien, Vjazma - Brjansk, men det hjälpte ändock inte tyskarna. Nästan 680 000 krigsfångar togs av tyskarna under första halvan av oktober.

Sovjetiska krigsfångar på till fångenskap. Foto: Krigsarkivet

Vädrets makter ställde till det och Röda armén lyckades bygga upp sina styrkor på nytt under ledning av armégeneral Georgij Zjukov. Den tyske fältmarskalk Fedor von Bock nådde med sina trupper till Moskvas utkanter innan det tog stopp. Som sagt vår nya bok kommer i april.


Anders

Tre gånger Drabkin hos SMB

Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek har tillsammans med  bokförlaget Efron & dotter givit ut tre böcker av Artem Drabkin. Det speciella med Drabkin är att det är sovjetiska veteraner från andra världskriget som har intervjuats om sina erfarenheter under kriget på östfronten 1941 - 1945 efter murens fall. Drabkin har en imponerade webbsida där mycket material finns samlat, http://www.iremember.ru/. Flera av hans böcker har översatts till engelska och nu kommer de tre första på svenska. Jag fick äran att skriva förord till alla tre böcker. Den första boken handlar stridsvagnsbesättningar, nummer två om jaktpiloter och den sista om pansarvärnsartillerister. Är man intresserad av mannen i ledet och hans upplevelser så rekommenderas dessa böcker men räkna inte med helhetsbild över slag och strider för respektive berättelse i böckerna är en soldats upplevelse av sina vedermödor, framgångar och problem. 

Anders